Ett ödmjukt försök till en analys

I mitt tidigare inlägg framgår det att jag tycker att det här med visualisering är spännande. Jag gillar hela idén med att kunna mata in en massa text i ett program och sedan få ut en bild av denna text. Jag tror dessutom på att detta sätt att undersöka text kan hjälpa oss att upptäcka saker vi inte sett tidigare. Många gånger blir det ju dessutom vackert, vilket såklart är en trevlig bonus!

Det är givetvis många fler än jag själv som lockas av visualiseringens möjligheter. I artikeln ”Visualizing and Analyzing the Hollywood Screenplay with ScripThreads” visar Eric Hoyt, Kevin Ponto och Carrie Roy hur serietecknarna på xkcd.com har ritat upp grafer som visar hur olika karaktärer interagerar med varandra över tid i ett antal filmer.

movie_narrative_chartsDessa grafer är gjorda manuellt, men väckte tankarna om att skapa ett digitalt verktyg som skulle klara av att rita upp liknande grafer utifrån ett filmmanus. Artikelförfattarna hade ambitionen att ”[r]ather than reducing a screenplay simply to statistical aggregates, we wanted to map the way a screenplay unfolds as it moves from page to page. From generation several hundred of these narrative profiles, we can compare and contrast large numbers of screenplay across decades, by author, by genre, by narrative structure and more.”

Resultatet blev ScripThreads, ett program som låter en mata in filmmanus för att få fram trådar som visar på dialoger och närvaro hos karaktärerna i de filmer som undersöks. Det finns sedan tidigare ett par program som gör nästan samma sak, men författarna till artikeln menar att ScripThreads lämpar sig bättre för undersökningar i stor skala, och att det i deras visualiseringar blir lättare att analysera resultatet. Det blir lätt att läsa ut till exempel hur väl karaktärerna i en film förhåller sig till det dramaturgiska; vilka som presenteras när och hur deras närvaro ser ut genom hela filmen: ”ScripThreads generate visualizations that reveal storytelling techniques, character interactions, and character activity within a screenplay.”

I artikeln visar de på ScripThreads bredd och användbarhet genom att redovisa forskning de själv genomfört med hjälp av pogrammet. De har till exempel tillämpat close reading genom att analysera filmmanuset till Lawrence Kasdans film Grand Canyon (1991), och distant reading genom att studera huruvida en films huvudkaraktärs utrymme i en film har med genre, tidsperiod och författare att göra.

I studien av Grand Canyon har de kikat på ett antal saker, bland annat genom att använda sig av en så kallad force directed graph, en graf där interaktionerna mellan filmens olika karaktärer i tid och rum ritas upp.

Bild 1

På de ställen där de olika ”trådarna” krockar med varandra befinner sig alltså de karaktärer som trådarna representerar på samma ställe, i samma scen. Därmed kan man se vilka karaktärer som stöter på varandra, och i vilket omfång. I exemplet ovan ser vi till exempel att den gröna tråden, Davis, och den lila tråden, Deborah, aldrig syns tillsammans. Vi kan också utläsa att den röda tråden, Mack, och den rosa, Claire, ofta förekommer i samma scener. Är man bättre än jag på det här med film kan man se på grafen att denna film är ett typexempel på ett ”network narative” – en film där det finns flera huvudkaraktärer vars berättelser då och då vävs ihop.

I sitt exempel på hur ScripThreads kan användas för distant reading kikade de på ”den ständigt närvarande huvudkaraktären.” Med hjälp av en increasing graph kan man se hur ofta de olika karaktärerna i en film är närvarande.

Bild 2Bilden ovan föreställer fyra stycken increasing graphs. Det är filmerna I Am a Fugitive from a Chain Gang (1932), Across the Pacific (1942), On Dangerous Ground (1952) och Pi (1998). De röda strecken representerar filmernas huvudkaraktärer, och när strecken är så raka som i bilden ovan är huvudkaraktären närvarande i varje (eller så gott som varje) scen. Artikelförfattarna blev nyfikna på huruvida det går att se en trend för den ständigt förekommande huvundkaraktären, och undersökte därför det hela utifrån både genre, tidsperiod och manusförfattare. Vissa trender förekom i alla tre kategorier, men tydligast var det bland manusförfattare. En av de manusförfattare de tittade närmare på var Paul Schrader, och när de körde femton manus som han var författare eller medförfattare till och la graferna de fick ut ovanpå varandra fick de fram följande bild:

Bild 3Det blir på detta vis väldigt tydligt att Schrader tenderar att ge sina huvudkaraktärer ordentligt med utrymme.

Det var ett försök att kort och rättvist presentera Hoyt, Ponto och Roys forskning med deras eget verkty, ScripThreads. Jag tycker att detta är ett riktigt intressant verktyg, och om det är som de säger (att det saknades verktyg för just dessa ändamål) vill jag ge dem en eloge för att de skapade det. Dessvärre ä jag dåligt påläst om digitala verktyg i stort, och inom detta ämne i synnerhet, så jag får blint och naivt lita på att det de säger om sitt program i jämförelse med de som fanns innan stämmer. Men även utan att jämföra ScripThreads med andra program tycker jag mig kunna utläsa att det är ett relativt lätthanterligt och effektiv program. Resultaten blir tydliga och lätta att läsa av samtidigt som de visar på sammanhang som det mänskliga ögat kanske inte hade kunnat upptäcka alla gånger.

Något som inte framgår i min presentation ovan är att de när de velat jämföra flera resultat med varandra genom att placera graferna ovanpå varandra (som i fallet med Paul Schrader) har de varit tvungna att använda sig av ett annat program, ImageMagik. Detta tycker jag känns lite märkligt. Om man ändå ska skapa ett helt nytt verktyg, och vill använda detta verktyg till att göra lättöverskådliga jämförelser, varför ser man då inte till att verktyget man skapat klarar av det? Kanske är det här något som ligger utanför min förståelse, men utifrån den förståelse jag trots allt har känns det som sagt rätt märkligt.

De säger sig ha velat skapa ett program som lämpar sig både för distant reading och close reading, och utifrån den forskning de redovisar får jag känslan av att de lyckats ganska bra med det. De har skapat ett program som kan ge vettiga resultat att jobba med både i liten och stor skala (bortsett från ovan nämna jämförelseproblemtik), och jag kan tänka mig att programmet verkligen kan vara till hjälp i undersökandet av ett stort urval filmer. I en närläsning har jag dock lite svårare att se nödvändigheten med programmet. Nog för att det kan vara till god hjälp för att rita upp det man upptäcker, eller för att dubbelkolla de resultat man läst ut på egen hand, men jag har svårt att se hur programmet erbjuder något i en närläsning som vi inte själva skulle kunna läsa ut genom att het enkelt noggrant studera filmen eller manuset.

Oavsett hur nödvändigt ScripThreads visar sig vara så gillar jag programmet. Det vore intressant att se om och i så fall hur man skulle kunna tillämpa verktyget på en roman, och kanske då kunna jämföra en romanbaserad film med den ursprungliga romanen.